-

Jag blir fan arg, för det går att komma ner till botten men ändå ta sig upp. Det är verkligen inte lätt men det går!

Varför tar man då den enklaste vägen ut? Är man verkligen så trött på livet? Alla människor runtomkring då?

Jag har haft det jobbigt i hela mitt liv med en sjuk mamma och en pappa som bara vart närvarande de senaste åren, alla mina vänner vet om vad som har hänt. Och det är inte lätt som 15-åring att behöva följa med sin mamma till sjukhuset mitt i natten för att ingen annan fanns där, det är inte lätt att se henne gå ner sig totalt och tyna bort av saknad och ånger.

Att få höra hela livet hur dålig man är, se sin syster må dåligt eller få en utskällning för att råkat ha sagt något fel. Se alla bråk som varit, med onödiga ord och en förlåtelse som aldrig kom. Bråk som har gått så långt att ingen pratar med varandra längre, en splittrad familj som är det dyrbaraste man har, en familj som hatar en.

En kille som man vekligen älskade och brydde sig om, som man förlorade på en sekund och som har sårat en 1000 gånger om, men som kanske inte ens menat det eller förstått att han har gjort det. En kille som man älskade så mycket så man blundade för allt!

Min allra näraste som tog livet av sig, som jag sörjer varje dag och önskade att hon kunde se vilken vacker kvinna jag har blivit.

Jag har verkligen vart nere på botten ända sedan jag var 14 år, men sen kom en gnista ljus in i mitt liv ett tag och jag började sakta men säkert klättra uppåt, men det dog ut ganska så fort och jag stod och vacklade mellan liv och död. Och det är svårt, ibland orkar man inte kämpa men det finns så mycket annat ute i världen som man inte ser men måste försöka hitta det. Hitta det som kan göra dig lycklig igen! Prova på allt, sök allt, gör precis vad du vill även fast det kanske inte är rätt alla gånger.

Det var inte förrän i augusti förra året som jag verkligen började klättra uppåt och även då fick jag ett dåligt besked, men skulle fan ta mig igenom det ändå.

Jag  fann mig själv förra året och är nu starkare än någonsin.

Ibland faller jag igen, men nu vet jag att jag orkar ta mig upp!

Glöm aldrig det, för att dö är ingen bra utväg.

Jag saknar er, min familj.